Katthimlen

På morgonbönemötet sa en kollega att hon sett en katt ligga på stora vägen ungefär vid våran infart. Jag ringde hem till grannen, och tillika svärmor, som just precis var på väg att cykla till jobbet. Hon ringde några minuter senare och sa att hon trodde det var våran katt. Körde dit helt bedövad och hoppades för fullt att det skulle vara en annan katt men det var det inte. Där låg våran lilla goe Sigge helt stilla. Bedrövad ringde jag Lillemor och berättade. Vi visste direkt att det skulle bli oerhört jobbigt för barnen. De kom hem och jag berättade för dem, visade dem Sigge i en låda. Vi begravde honom. Alva grät då och då. Det sjönk in lite sakta för henne. Elin blandade med att skrika, sprudelgråt och knappt kunna andas. Elin var beredd på att kasta ut alla TV-apparater och ge bort alla sina pengar bara hon fick tillbaks Sigge. Hon hade även en utläggning där hon älskade Sigge mest av alla. Alva som är lite mer metodisk av sig tyckte att mamma och pappa låg högre upp på skalan. Till slut somnade dom och egentligen är det inte så konstigt. Det är tröttade att vara så ledsen hela tiden.
Imorse ville de egentligen inte gå till skolan men de kom iväg på något sätt. Fröknarna var mycket förstående och det kändes jättebra att de var det. Det är bättre de bearbetar detta med kompisar och får annat att tänka på än att gå hemma hela dagen där allting påminner dem om Sigge.

Hej då Sigge, du var en underbar katt. Vi saknar dig jättemycket.