Bokrecension: Ender's game

Orson Scott Card har verkligen lyckats med denna science fiction roman. Jag är inte överdrivet förtjust i böcker som handlar om barn men denna är ett stort undantag.

Berättelsen utspelar sig i framtiden där jorden har klarat sig från två invasioner av "buggers".
Man förbereder sig för en tredje.

Peter, Valentine och Andrew Wiggin är speciella barn i en tid då familjer begränsas till två barn. Någon högt upp i regeringen har lagt märke till Peters och Valentines höga intelligens, men deras personligheter gjorde dem olämpliga för vad som krävdes. Peter är för grym, Valentine är för god och därför fick Andrew födas; han verkar vara rätt man för vad som måste göras. Men Ender är ingen man, han är 6 år gammal.

Ender skickas till stridsskola, en rymdstation i omloppsbana kring jorden, för att lära sig taktik och principerna bakom krigföring i rymdens vakum. Eftersom barnen är så unga presenteras deras övningar som sporter, lekar och spel. Men även barn kan vara elaka och hatiska, så grupperingar bildas och det gäller att klara sig. Ender får ingen hjälp, snarare tvärtom, vilket förbryllar honom. Vad är det egentligen de vill med just honom?

Rekommenderas varmt, läs nu!!

Bokrecension: The great book of Amber

Roger Zelanys böcker om Amber är ett måste för fantasyälskare. Det är en samlingsvolym av hans 10 böcker om Amber, skrivna mellan 1970 och 1992. En del publicerades först i tidningar innan det blev bok. Det kanske är en av anledningarna till att varje bok är kort (åtminstone i fantasygenren), sålunda är hela samlingsvolymen bara på ca 1300 sidor.

Det är skrivet i jag-form, vilket är ett smart drag av författaren. Det är som att läsa en ovanligt välskriven och händelserik dagbok. Så när huvudpersonen snackar med sin bror så får vi veta exakt samma. Inget ges från broderns synvinkel.

Varför är detta så bra?
Jo, i Amber är intrigerna om makten viktigare än blodsband! Och det är intriger inom intrigerna, för att göra det hela mycket intressant.

Det rekommenderas att läsa boken utan mer vetskap än så men för er som vill ha lite mer kött på benen innan ni lägger er i hängmattan kommer här en överblick.

Amber
Vår lilla planet är egentligen en "skugga" av Amber. Alla platser, alla människor är egentligen suddiga kopior av Amber. Den kungliga familjen i Amber är en stor och märklig samling individer. De är som mindre gudar fast ändå väldigt mänskliga och begränsade. "Trumps" (tarot-kort tror jag) använder de som mobiltelefoner och transportmedel. De håller upp kortet framför sig med den person de vill kontakta och så kan de tala med varandra. De kan då även välja att genom kortet gå till den andre. Rätt praktiskt om det inte vore så att det gäller att lita på varandra, och det gör de inte...
Framför allt kan de färdas mellan alla skuggvärldar som finns.

Första delen handlar om Corwin, fast det tar en stund innan man vet det. Han har nämligen minnesförlust och vaknar upp på ett sjukhus (här på jorden), vilket han flyr från. Han är tämligen effektiv på att få fram information för att vara helt "nollställd". Han följer sina instinkter och känslor, men framförallt är han mästerlig på att säga rätt saker med en självsäker röst. Action och mystik på hög nivå.

Temat i boken är helt klart: Don't trust anbody, perhaps not even your self ;-)

Lite bakgrundsfakta...

De två postningarna innan är resultatet av det researcharbete som jag lade ner under kursen. Den första artikeln är Marias iställe för min eftersom hennes helt enkelt blev bättre. Min var mer av redovisningskaraktär.

Panelkungen.. det finns hur mycket som helst om honom. Jag lyckades på den korta tid jag lade ner få ihop ett digert material om honom. Mannen är ett fenomen!
Jag kan tyvärr inte återge alltihopa men här är några länkar samt en av de gamla artiklar som finns. Tyvärr hade jag inte tid att skanna in allihopa. Skall dessutom passa på att tacka för hjälpen jag fick på Svalövs kommun, mycket snällt av er att ställa upp i mitt snokande.. ;-)

Gustav i radion (realmedia)
Artikel i DN (jo, den handlar faktiskt om Panelkungen...)
Artikel i Skånskan (gammal)

Orginalernas orginal

I Teckomatorp är det inte många som vet vem Hessameddin Pouladi är.
– Jasså, du menar Gustav Panelkungen, säger den korsordslösande Algot Andersson, 73, han bor mitt emot järnvägsstation, ser ut som fan, du kan inte missa det. Under skylten ”Svalöv maffia kommun” hälsar Gustav Panelkungen mig med ett fast handslag och beklagar att han är trött. Han har arbetat hårt hela dagen och pustar för tillfället ut i en vit plaststol. Plaststolen är en oerhörd kontrast mot allt annat inom synhåll. Överallt finns högar med gamla saker, ingrodda med växtlighet och fågelspillning vilket formar labyrintliknande gångar inom Gustavs hem och arbetsplats.

”Macken i Teckomatorp är hans och han blandar vatten i bensinen för att den skall räcka längre”, anonym granne i Teckomatorp.

Gustav är livegen, eller egenbrukare, han har svårt att bestämma sig. Han odlar grönsaker, föder upp höns och gäss, hugger sin ved som värmer huset och säljer panel och allt möjligt som han tillverkar själv samt driver en bensinstation.
– Jag har så jag klarar mig, för två veckor sedan var jag i London och strödde ut 200.000 kr på gatan. Det var kul och se alla springa omkring och plocka upp sedlarna. Nästan som hemma.

”Jag har en höna uppkallad efter mig. Det ser jag som en ära”, Gunnie Larsson, 47, nämndsekreterare, Svalövs kommun.


Hönsen verkar ha hört att vi talar om dem och hela stora skocken springer förbi påjagandes av en skamfilad tupp. – Där kommer alla politikerjävlar och talmannen är sist som vanligt, skrattar Gustav bullrande. På kontoret, som om möjligt är ännu mer fylld med högar av saker, finns gamla tidningsurklipp, tingsrättsutlåtanden, överklaganden och brev från politiker. På en hylla står ett inramat fotografi av Tito.

”Han är verkligen en major pain in the ass om jag uttrycker mig milt”, Stig Pettersson, 47, assistent Bygglov Svalövs kommun.

Djur finns det många och alla är döpta efter politiker. Det är inte en komplimang.
– I år fick jag avslag på min ansökan om begravningsplats för politiker. De är svin allihopa, lever på mutor och äter gåslever varje dag, utropar han och viftar med handen mot ett tidningsurklipp från 1985, med den då ganska unge Sven-Ove Dahlsson hållandes i en gris.
Gustav hade en hård strid med Svalövs kommunalråd om köp av fastigheter och det blev många artiklar i Skånskan. Gustav vann den tvisten men han kommer aldrig att förlåta dem. Kommunalrådet och grisen blev en helsida. Media och Gustav har sedan dess varit varandra trogna. Både radio och tv samt några filmer har åsiktsmaskinen Gustav Panelkungen medverkat i. Nästa vecka kommer Metro.

”Synd att han inte fick tillstånd att bada elefanten i sjön, det hade varit häftigt med en elefant i lilla Teckomatorp”, Dennis Olsson, 19, servitör.

En bjälke i taket har en handskriven lapp med texten ”Gumpavgift 1 kr”.
– Jag har varit i tinget för den, ler Gustav. Tre åtal var det faktisk; jagat ut kunder, kissat på kunder och tagit ut gumpavgift. Upphetsat förklarar han hur han tog sin pengasäck och sa till domaren att de i sina fina kläder har ju redan bestämt sig, vad kostar det? Jag betalade kontant. Kunden som jagades ut ville köpa sina varor svart, dem kastar Gustav ut prompt, så är det bara. Kissat gjorde han på gatan, inte på kunden.
– Jag är faktiskt en gammal man, 62 år, blir jag pissnödig så pissar jag.

”Jag har sett det hemliga rummet i hans hus där Hitler låg gömd under efterkrigstiden”, Sofie Kuchler, 20, kökspersonal.

Tanken var ett hyfsat stort varuhus med mycket billiga specerivaror importerade från Tyskland. Projektet föll när pengarna blev innefrysta av Interpol pga av misstanke om försök till pengatvätt. Gustav förvarade vid den tiden några av sin besparingar under golvet i verkstaden. De blev fuktskadade och när han frågade banken om de kunde hjälpa till blev det en himla röra. Det är fortfarande inte uppklarat men vad spelar det för roll.
– Det är bara pengar, en droppe i havet för mig, småskrattar Gustav plirandes med gåtfulla ögon.


Vid pennan, Bege.

Det luktar Italien!

Gruset knastrar under bildäcken när vi parkerar utanför. Jag kliver sakta ur passagerarsätet på den sommarvarma bilen och stirrar fascinerat på en faluröd vägg. Grisar och kameler trängs med politiska slagord på gamla flagnande skyltar och handskrivna plakat. Inte riktigt vad jag förväntat mig.

En glad pittbull möter mig innanför järngrinden och slickar förtjust salt från mina fingrar. Två äldre män sitter innanför grinden på varsin plaststol och röker.

Vad vill ni ha? Utan något svar hojtar han: Kom jag skall visa er!
Han försvinner in på kontoret över en plåtburk med falu rödfärg och en hög trasiga glödlampor som ramlat ur sin påse. Kolla, här är mina fiskar! hojtar han och smäller till ett nedsläckt akvarium med gapande pirayor i.

Men stå inte där! Kom in! Kom in! I taket hänger gulnande foton och tidningsutklipp om möten med politiker och kungen. Det där var när jag lyckades smuggla kameler till Danmark, säger han stolt och drar fram ett utklipp under en av högarna med kartonger.

Vi följer försiktigt efter i den smala gången för att inte trampa på något eller stöta emot alla utstående saker som täcker väggarna från golv till tak. Jag undrar om han har någon pärlspont att sälja, och han HAR, definitivt. Annars går det att ordna. Den är här ute hojtar han och försvinner ut i en svada av politiska åsikter om det svenska systemet. Det mesta är skit.

Vi går över gården mellan två lador. Kliver över prylar som ligger slängda och kryssar in i mellan två stora högar med däck, bra däck och dåliga däck. Inte en spont så långt ögat når.

Plötsligt stannar han mitt i ett steg och väser, känner du? Det luktar Italien! Jag ser nog ut som en fågelholk för han uppmanar mig skarpt att lukta igen. Jag hoppar till när han i nästa sekund skriker, Tjena Palme! Har du det bra? En raggig schäfer i kedja tittar förväntansfullt upp bakom en skrotbil när den hör sitt namn. Gå inte nära! Han biter! Det växer gräs i bilen. Dammet yr när ett gäng tjattrande gäss flyr undan hundens lystna blickar.

Solljuset som sträcker sig in genom de breda springorna i spruckna ladugårdsdörrar räcker inte till för att avslöja innehållet. Jag anar mig till stora högar av något.

En timme senare har vi sett glasmästeriet, bilskroten, trädgården med kryddor från Iran och amerikanska äggplantor, vedhögen och sågen, smakat på körsbären, sett trädet han ramlat ner ifrån i går och tittat på det nyrenoverade huset som han inte vet vad han ska ha till och fått se gatan där ”alla jävla knarkarna” bor.

Vi åker hem utan pärlspont men med en vägbeskrivning till brorsan som säljer persiska mattor. Jag vänder mig fundersamt till min kollega, skulle vi inte till ett trävarulager?

Av: Maria

Kurs!

En hård vecka i Svalöv har gett resultat. Reportageskrivning är inte så lätt som jag trodde. Otroligt lärorikt, har fått kunskaper som underlättar mitt skrivande i arbetet. Det negativa är att:
1) Vill veta mer om denna "mystiska värld" som är fylld av reportrar, journalister, redaktörer och oskrivna lagar och regler. På rasterna snackade de inbitna murvlarna om blanksteg och korkade redaktioner.
2) En hel vecka i Svalöv och jag har inte fått se mer än en hemsk skrotgård samt ett kvällsdopp i Odensjön :-( Så nära allt vackert men ändå så långt borta!