”Valsen” skriven av Jonas en ljummen kväll på Fridhem.
Enligt tidtabellen skulle resan ta 104 minuter men efter snart 3 månaders ofrivilligt pendlade till arbetet kunde Peter Davidsson konstatera att det alltid tog längre tid. Idag var det en vacker vintermorgon som vanligtvis skulle ha muntrat upp honom. Hans bil hade ett bra luftkonditioneringssystem så frös gjorde han aldrig vilket gjorde körningen extra trevlig genom det frusna landskapet. Hur varmt det var i bussen visste han inte men enligt Davidsson var varmt helt fel ordval. Det tråkigaste med resan var att den gjorde en avstickare på tjugo minuter och hämtade upp folk någonstans ute i ödemarken, vilket var en lång tid för en morgontrött socialarbetare. Fast det hade nog också varit rätt okej om det inte var för det att det ofta steg på några av hans klienter där. Han talade inte med dem men han visste att de pratade om honom. Gud vad pinsamt det varit om han haft med sig soppåsen på bussen. Den stod nu säkert kvarglömd under bänken på busshållplatsen i stan. Davidsson suckade och hade blandade känslor om hemresan efter jobbet.
Parkeringsplatsen utanför socialkontoret höll på att tömmas från bilar. Davidsson hade talat i telefon hela dagen och var trött. Hans kollega Ulrika höll fram hans glasögon till honom, ”du glömde dem i matsalen igen”.
”Väldigt snällt av dig att köra mig hem, det passar jättebra för jag ska träffa försäkringsagenten idag” sa han och gäspade stort. Medan hon startade bilen utbrast hon förvånat, ”när min bil blev stulen för fyra år sedan behövde jag aldrig snacka personligen med försäkringsbolaget”. Davidsson rättade till slipsen, kliade sig lite på halsen och tittade ut genom fönstret. ”Peter, vi har jobbat tillsammans i många år, du vet att du kan lita på mig” sa Ulrika med en moderlig ton. Han tittade fortfarande inte på henne när han svarade, ”jag schabblade till det lite när jag anmälde stölden. Jag drog på lite om vad som fanns i bilen” sa han förläget. Varför i hela friden sa jag att jag hade ett dragspel i bilen, tänkte Davidsson bittert. Han hade rapat upp cd-skivor, kläder, solglasögon och gud-vet-vad. Agenten hade antecknat nöjt tills han sa dragspel. Då hade agenten börjat fråga än det ena och det andra och hur han än försökte skulle agenten prompt komma och höra Davidsson spela på agentens medhavda Sonolo-dragspel. Davidsson hade till sin fars glädje återupptagit sina dragspelslektioner med en väldig intensitet. Davidsson var å sin sida mycket trött på att spela ”Sjösala vals” med sin sprittande och nynnande pappa framför sig. Ulrika skrattade så hysteriskt att landsväg 172 höll på att bli ett trafikmeddelande i riksradion. Davidsson muttrade surt att hon kunde släppa av honom vid ICA Maxi, ”jag behöver handla och det ligger i samma kvarter så jag går hem sedan”. Ulrika ville inte släppa samtalsämnet så lätt men turligt nog ringde hans mobiltelefon. Han svarade ivrigt och fick höra försäkringsagentens makliga röst. Davidsson visade med stora armrörelser och en hätsk blick att Ulrika skulle vara tyst. ”Okej, då ses vi på Maxi” sa Davidsson olyckligt och lade ned mobilen kavajens innerficka.
Försäkringsagenten var ovillig till samtal, vilket gjorde Davidsson ännu mer nervös. Han la i några bananer i kundvagnen och pladdrade på om att han ”nog är lite ringrostig nu när han varit utan dragspelet så länge och bilnycklarna hade han haft i fickan varje dag fast än han aldrig mer lär se den igen.” Åter igen räddar mobilen honom. ”Polisen?” säger Davidsson förvirrat. Polisen berättar med sedvanlig myndig stämma att det gäller ärendet om bilstölden men det finns ändå en underström av tillbakahållet skratt i rösten. ”Har ni hittat bilen?” säger Davidsson och ångrar sig genast eftersom agenten helt ogenerat lyssnar på honom.
”Nu var det inte så stor insats från staten som behövdes. Du förstår, igår ringde en butiksägare och var förtretad över att en Volvo har stått på hans parkering i några månader ” fortsätter polismannen något roat, ”och det verkar lite märkligt att någon skulle stjäla din bil och köra den sjuttiofem meter ned för gatan och parkera den utan en enda skråma i parkeringshuset under ICA Maxi”. Insikten slamrar in i Davidsson så hårt att han sätter sig rätt ned bland frukten. Jag körde från kontoret till affären, handlade och, herre gud, jag gick hem!
Någon klappar honom mjukt men bestämt på axeln.
”Skall vi gå ned i parkeringshuset och titta på bilen och dragspelet då?” säger agenten och ler för första gången sedan de träffades utanför den förbannade affären!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar