The Knight who say...

I onsdags var det äventyr i Kulliga Bergen. Riddarna kom och de lyckades bygga fort, bärga skatten och rädda bebisen från de elaka trollen. Idoga små riddare som inte var ledsna en endaste gång, fast det var lite regnigt. Jag kan med säkerhet påstå att det hela gick in i hjärtat på de flesta ungarna. Några citat:
"Åh, detta var den bästa dagen i mitt liv!"
"Pappa, pappa, vi MÅSTE åka hit ofta. En gång i veckan, åtminstone varannan vecka!"
"Åh, hade du klätt ut dig...."

På kvällen blev det matlagning ute i den gigantiska grillen farsgubben och jag gjort (mest fadern förstås). En barnvänlig Paella. Det var lätt att få ned det i kistan efter en slitsam dag. Till efterrät blev det friterade bananer med lönnsirap och glass. Barnen gillade inte banan men glassen gick bra.

När det blev mörkt tände vi upp facklor och gick på tåg ned till och begravde kungen som hastigt och lustig gick och kolavippade. En del tyckte det var mysigt, andra lite spännande. Ja, nästan kusligt.

Ungarna lekte en stund till, farsorna drack öl och spelade kort. Sedan somnade ungarna hyfsat effektivt. Var bara en liten kille som tassade in till oss med bedjande ögon likt en hundvalp. Då fick han så klart ligga på köksgolvet hos oss. Han somnade medan filten lades över honom. Papporna genomled ett parti plump men sedan var det godnatt. Whiskyn är knappt påbörjad. Det är tufft att vara äventyrare...