Kroppen min har nu totalt struntat i mina order. Jag ryter åt den att vara frisk och kry men den bara retas. Den låter mig vakna på morgonen med halsont och lätt feberkänsla. Knorrar i lederna men det hela blir rätt okej under dagen. På eftermiddagen börjar hjärnan fundera i banorna att nu har nog kroppen börjat att friskna till. I hel--te heller! När man väl kommit innanför dörren och slappnar av lite attackerar kroppen med ett hånskratt "du gick på det igen, mohahhahaha"!
Men jag är som vanligt positiv (eller naiv) och tror att det skall gå över om ett para dagar, vilket jag nu trott i 11 dagar nu...
I förra veckan kikade jag lite på intranätet om miljöbilarna som erbjuds till oss anställda. Tog upp saken med den smarta hälften och ett fick bifall för fortsatt analys. Dagen efter havererade biljäveln! den kunde väl hålla ihop en månad eller två till åtminstone. Den står nu still i carporten och moster Anki kör barnen på morgonen till skolan. Idag kunde jag jobba hemma men imorgon blir det till att gå eller åka buss.
Om nu bussen kommer vill säga, här är snö så in i bänken nu. I fredags drog Lillemor och jag till Alingsås för att julshoppa. Med facit i hand skulle vi stannat hemma...
Hon hade ont i ryggen, jag förkyld och det var snöstorm både dit och hem! Men vi fick en god middag på kvällen och det var mysigt i Alingsås. Men att de två ynkliga barnfria föräldrarna skulle ut på kvällspromenad, i minus 12 grader, var det aldrig tal om.
Och så en sista fundering: jag minns att när jag var liten så köpte mormor och alla andra tanter i området snö på sprayflaska. Den sprutades sedan på fönstren så det skulle se vintrigt ut. Det behöver man inte göra nu för tiden, snön yr så bra upp på fönstren av sig själv. Kan detta bero på att tanterna snösprayande? Då skulle man kunna göra ett modernt ordspråk:
"Mången sprayad snö blir till sist riktigt snö. Frågan är om den går upp i tö?"
