Tog mig en kvällstur på hojen. Var lite irriterad så en tur brukar få mig tillbaks på den ljusa sidan igen. Körningen gick dåligt. Ryckigt och okoncentrerat men jag blev på bättre humör. Tills jag kom hem vill säga..
Kör in mot huset, sitter och tänker på hur gott det skall bli med en kall öl, svänger upp för backen, skickar ut foten som lite stöd (som alltid), drar lite gas för påbörja uppfärden. Där blir det kaos. Inget händer men det låter som f*n! Jonas hjärna funderar fortfarande på kalla öl så det tar några dyra nanomillisekunder extra innan den skickar ut signaler till kroppen att det friläge som idioten på hojen petat in...
Panikåtgärden var inte den smartaste. Frikoppla med syfte att lägga i en växel när man har växelfoten i gruset och befinner sig i en uppförsbacke, det är, om man frågar mig alltså, ovanligt korkat. Med hojen rejält lutad åt vänster blev det alltså tvärstopp och där blev jag stående med hela hojens tyngd på benet. Skrek så jag blev alldeles smurfblå i ansiktet och trodde nog i min enfald att jag fixar detta här. Det gjorde jag inte. Hojen gled sakta men säkert ned i fosterställning. Jag har faktiskt länge undrat om jag orkar lyfta hojen själv om jag skulle råka lägga den. Nu vet jag att jag är för klen, så det var bara till att svälja stoltheten och ringa grannen för hjälp. Han kom, bestyrkt med några öl och nubbar, så han lyfte mer eller mindre Bullen själv. Han sa inget men jag vet att jag kommer får höra detta tills... äh, ni fattar!
1 kommentar:
Säger bara en sak - jag vet hur det känns! Även om min cykel är lättare och inte har motor är det inget vidare att inse att man helt hux flux ligger där och till råga på allt behöver hjälp upp - oavsett om det är med sig själv eller fordonet.
Skicka en kommentar