Visar inlägg med etikett Kurs Fridhem. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Kurs Fridhem. Visa alla inlägg

onsdag, juli 16, 2008

Gul

Den var antagligen gul. Den lät rätt ny. Ju mer han tänkte på det desto säkrare blev han på att den var röd. Eller kanske gul. Han känner att det kommer igen. En våg av ilskna getingar under hans skinn. I fötterna, benen, magen och bröstet. Det avtar långsamt. Blir lugnare igen.
Han ropar på hjälp igen. Lönlöst, han vet det. Ingen hör honom här ute. Men imorgon kommer de finna honom. Om han lever. Undrar om det är han som kör frontlastaren som kommer först. Hoppas det, då känner han sig nog förbannat skyldig. Hur kör han dåren? Den är antagligen inte gul. Varför gick jag inte hem tidigare som jag lovat.

-----------------------
8 minutersuppgiften för idag - beskriv en olycka.

Dialoguppgift

Hon tyckte inte om officeren. Hon undrade om det var hennes modersinstinkter som spelade henne ett spratt. Hon trodde inte det. Han hatade hennes son.
”Rekryt 9891 har vid flertalet tillfällen anlänt sent, stört ordningen och även setts umgås med simpla slavar” dundrade officeren. Han var uppjagad nu. Hon behövde hitta en ny infallsvinkel. Snabbt.
”Ni inser väl att jag förstår allvaret men att jag är frågande till era metoder. Dessutom heter han Rufus” sa hon lugnt och vek inte undan med blicken.
”Nåväl, Rufus har fått flertalet chanser men för att tala klarspråk, ­han drar inte sitt strå till stacken” sa officeren med ett snett leende.
”Det har jag svårt att tro” sa hon sammanbitet. ”Rufus har alltid varit skötsam och mån om andra, vilket åter igen får mig att undra om ni undersökt anledningen till Rufus samvaro med slavar?”
”Jag kanske uttryckte mig klumpigt men i det stora hela är hans fraterniserande med slavar ytterligare skäl till mitt ifrågasättande gällande förflyttningen till mitt kompani. Låt mig genast anföra att jag är ytterst medveten om att det inte finns något i vår författning som stöder anklagelsen men, Ni om någon, vet att de sociala strukturerna i vårt samhälle oftast står över författningen” sa officeren med inövad röst. Varningsklockorna ljöd inom henne.
”Ni talar emot er själv. Ni vill tala i klarspråk säger ni och sedan filosoferar ni om mitt samhälle. Jag börjar tappa tålamodet, förklara er genast överste” sa hon och sträckte ut sig i sin fulla majestätiska längd.
”Min Drottning, jag kan bara beklaga. Som soldat måste jag säga att Er ovetskap, om det som sker i detta nu, ytterligare ett bevis att Er tid är förbi. Som gentleman och Er vän ber jag om ursäkt” sa officeren vemodigt. Hans antenner glittrade. Han hade aldrig tidigare varit så attraktiv som nu. Hade hon haft mer tid hade hon valt ut honom.
”Jag förstår” sa hon. ”Och Rufus?”. Hon visste svaret men frågade ändå.
”Jag beklagar Ers Majestät, Drottningen ville att han skulle vara första offret” sa officeren likgiltigt och gick sedan ned i attackställning. De porösa väggarna i kammaren pulvriserades när den mästerliga krigsmanövern fullbordades. Med stolthet såg hon hur de nya och unga soldaterna snabbt dödade hennes veteraner. Hon dog i förnöjd visshet om att den nya drottningen skulle utveckla stacken än mer. Officerens vassa framben dröp av kungligt blod. Han höjde dem ovan sitt huvud och skrek;
”Drottningen är död! Länge leve Drottningen!”

Jonas Berggren inspirerad av TV1 klockan 03:45.

teater

Nu ser vi på förra årets kursare i teater som kör egen föreställning. Är kul men det blir liksom 'paus' ibland. Än roligare är att se på Elin och Alvas reaktioner. De sitter på första parkett, så att säga. Frugan och jag sitter lite bakom och har koll på läget. Skön kväll att sitta utomhus och se på amatörteater med ett glas vin. Annorlunda och trevligt!

//Jonas

**Detta e-post är skickat via handdator **

tisdag, juli 15, 2008

Steg i stormen

Stormen sliter i stängslet. Rastgårdens grus piskar den ensamma ståldörren. Receptionens mörker bryts av dörrpassagens röda lampsken. Korridorens alla dörrar är stängda. Låsta. Utifrån.Nyckelknippan rasslar i takt med stegen. Batongens slag mot varje galler ekar bådande med jämna mellanrum. Kommer närmare. Stannar vid dörren. Nej, inte min dörr, fortsätt gå, stanna inte.Dörren öppnas.

Skriven på 7 minuter. Kul faktiskt men bra det vete katten?

Nattens skrivande, uppgift 2

Här får ni en pre-view på uppgiften 2. Skall alldeles strax lämna in den till läraren. Uppgiften var att ta fram en karaktär och sätta in denne i en besvärlig situation.

”Valsen” skriven av Jonas en ljummen kväll på Fridhem.

Enligt tidtabellen skulle resan ta 104 minuter men efter snart 3 månaders ofrivilligt pendlade till arbetet kunde Peter Davidsson konstatera att det alltid tog längre tid. Idag var det en vacker vintermorgon som vanligtvis skulle ha muntrat upp honom. Hans bil hade ett bra luftkonditioneringssystem så frös gjorde han aldrig vilket gjorde körningen extra trevlig genom det frusna landskapet. Hur varmt det var i bussen visste han inte men enligt Davidsson var varmt helt fel ordval. Det tråkigaste med resan var att den gjorde en avstickare på tjugo minuter och hämtade upp folk någonstans ute i ödemarken, vilket var en lång tid för en morgontrött socialarbetare. Fast det hade nog också varit rätt okej om det inte var för det att det ofta steg på några av hans klienter där. Han talade inte med dem men han visste att de pratade om honom. Gud vad pinsamt det varit om han haft med sig soppåsen på bussen. Den stod nu säkert kvarglömd under bänken på busshållplatsen i stan. Davidsson suckade och hade blandade känslor om hemresan efter jobbet.

Parkeringsplatsen utanför socialkontoret höll på att tömmas från bilar. Davidsson hade talat i telefon hela dagen och var trött. Hans kollega Ulrika höll fram hans glasögon till honom, ”du glömde dem i matsalen igen”.
”Väldigt snällt av dig att köra mig hem, det passar jättebra för jag ska träffa försäkringsagenten idag” sa han och gäspade stort. Medan hon startade bilen utbrast hon förvånat, ”när min bil blev stulen för fyra år sedan behövde jag aldrig snacka personligen med försäkringsbolaget”. Davidsson rättade till slipsen, kliade sig lite på halsen och tittade ut genom fönstret. ”Peter, vi har jobbat tillsammans i många år, du vet att du kan lita på mig” sa Ulrika med en moderlig ton. Han tittade fortfarande inte på henne när han svarade, ”jag schabblade till det lite när jag anmälde stölden. Jag drog på lite om vad som fanns i bilen” sa han förläget. Varför i hela friden sa jag att jag hade ett dragspel i bilen, tänkte Davidsson bittert. Han hade rapat upp cd-skivor, kläder, solglasögon och gud-vet-vad. Agenten hade antecknat nöjt tills han sa dragspel. Då hade agenten börjat fråga än det ena och det andra och hur han än försökte skulle agenten prompt komma och höra Davidsson spela på agentens medhavda Sonolo-dragspel. Davidsson hade till sin fars glädje återupptagit sina dragspelslektioner med en väldig intensitet. Davidsson var å sin sida mycket trött på att spela ”Sjösala vals” med sin sprittande och nynnande pappa framför sig. Ulrika skrattade så hysteriskt att landsväg 172 höll på att bli ett trafikmeddelande i riksradion. Davidsson muttrade surt att hon kunde släppa av honom vid ICA Maxi, ”jag behöver handla och det ligger i samma kvarter så jag går hem sedan”. Ulrika ville inte släppa samtalsämnet så lätt men turligt nog ringde hans mobiltelefon. Han svarade ivrigt och fick höra försäkringsagentens makliga röst. Davidsson visade med stora armrörelser och en hätsk blick att Ulrika skulle vara tyst. ”Okej, då ses vi på Maxi” sa Davidsson olyckligt och lade ned mobilen kavajens innerficka.

Försäkringsagenten var ovillig till samtal, vilket gjorde Davidsson ännu mer nervös. Han la i några bananer i kundvagnen och pladdrade på om att han ”nog är lite ringrostig nu när han varit utan dragspelet så länge och bilnycklarna hade han haft i fickan varje dag fast än han aldrig mer lär se den igen.” Åter igen räddar mobilen honom. ”Polisen?” säger Davidsson förvirrat. Polisen berättar med sedvanlig myndig stämma att det gäller ärendet om bilstölden men det finns ändå en underström av tillbakahållet skratt i rösten. ”Har ni hittat bilen?” säger Davidsson och ångrar sig genast eftersom agenten helt ogenerat lyssnar på honom.
”Nu var det inte så stor insats från staten som behövdes. Du förstår, igår ringde en butiksägare och var förtretad över att en Volvo har stått på hans parkering i några månader ” fortsätter polismannen något roat, ”och det verkar lite märkligt att någon skulle stjäla din bil och köra den sjuttiofem meter ned för gatan och parkera den utan en enda skråma i parkeringshuset under ICA Maxi”. Insikten slamrar in i Davidsson så hårt att han sätter sig rätt ned bland frukten. Jag körde från kontoret till affären, handlade och, herre gud, jag gick hem!
Någon klappar honom mjukt men bestämt på axeln.
”Skall vi gå ned i parkeringshuset och titta på bilen och dragspelet då?” säger agenten och ler för första gången sedan de träffades utanför den förbannade affären!

måndag, juli 14, 2008

Lukten av tång

På morgonen när solen går upp och havet ligger stilla långt ut från stranden. Då stinker det.
Men det är då det är som bäst att leta efter vrakgods. Jag minns en morgon i augusti ute vid Grebbestad när jag hittade en svartblekt trälåda med stor röd text ”fragile” utanpå. Jag fick inte upp den och den var tung men jag ömsom släpade och ömsom bar den hela vägen hem. Jag öppnade den brutalt med hammaren. Sista spiken satt jättehårt så jag fick banka ordentligt. Då kraschade det inne i lådan som om en bastant glasvas gått sönder. Jag öppnade locket och fick till min bedrövelse se en söndrig flaska med whisky från 1700-talet. Nu mera vet jag att ”fragile” betyder ömtåligt så nästa gång kommer jag öppna försiktigt..

Skrivet på 7 minuter med titeln som utgångspunkt.