Igår natt när vi väntade på att Alvedonen skulle fixa sitt jobb åt Alvas örononda såg jag på Burt Reynolds Shamus från 1973. För mig har Burt alltid varit i komedigenren. Här var det hårdkokt deckare så det rök om det. Enligt 70-talets standard alltså.
Ta bara en sådan sak som musik. Fyrtio minuter in i filmen kom det lite el-orgel som någon slags stämningshöjare när Burt traskade in i ett hus. Typ en kvart senare när han gör inbrott så blir det lite jazz-klinkande i bakgrunden.
Slagsmål. Herre gud.. De ställer upp sig och är helt ur synk.
SMACK! En rak höger.
En sekunde senare så hoppar mottagaren av smällen till och armarna far långt upp i luften så man verkligen förstår att han fick en rejäl köttablänga. Men blodvite blir det förstås inte. Och allt detta till ljudet av skor som skrapas mot trägolvet, knynävarnas dova träffar i magen och gutturala läten från männens strupar. Med tanke på utrustningen de hade på den tiden så är det jäkligt bra gjort. Inget är efterbehandlat i en dator. Men hur mycket jag än ger dem creds för att det är en 70-tals film så blir det en stor gääääääsp av allting.
Men Burt skall ha en eloge för sitt agerande i öppningsscenen. Den baksmällan han hade där kunde jag verkligen leva mig in i. Nästan så jag trodde han inte spelade.
Fast jag såg inte slutet då Alva-donen somnade så då fanns det ingen anledning att sitta där och gäspa även om jag var lite nyfiken. Jag tror nog han spöade skiten ur skurkarna, fick bruden och en fet cigarr i mungipan till sist.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar