Talet

Han hade en blå tröja och svart hår. Han verkade snäll och han hade en röd elgitarr. Jag var sex år och hade fått följa med mamma för att hälsa på hennes nya kompis. Jag fick spela på elgitarren och jag spelade som en gud. Det tyckte både mammas kompis och jag själv. Efter ett tag flyttade vi alla tre från Göteborg till ett radhus i Hulan. Det finns inte en unge i hela världen som inte trivs i Hulan.


Mamma och hennes kompis gifte sig helt plötsligt. Jag fick gå bakom in i kyrkan bredvid någon flicka. Alla sa att vi var så gulliga. Jag tyckte mest det var varmt och kliade i baken. Mammas kompis sa att det kliade i hans bak också och så kliade vi oss i baken. Efter kyrkan var det kalas långt in till sena natten och jag somnade i bilen på väg hem. När vi kom hem till radhuset kunde inte mamma låsa upp dörren. Det stod en stege uppställd till ett fönster som stod lite på glänt. Jag kommer aldrig glömma synen av mamma i sin vita brudklänning, hållandes stegen med en ängslig min, medan mammas frackklädde kompis, fnittrandes klättrade med vingliga ben uppför stegen. Jag somnade bums men jag har förstått i efterhand att det inte var det enda som hände den natten.

En dag stod där en konstig manick bredvid TV:n. Mammas kompis upplyste de nyfikna manliga grannarna att det var en video och med den kunde man göra fantastiska saker, vilket bevisades med att en snutt ur Trafikmagasinet spelades upp. Medan Christer Glenning talade om 242:ans makalösa bromsegenskaper nickade männen beundrande. Mammas kompis var ytterst noga med att påtala vikten av att det skall vara kvalitetsmärken när man handlar tekniska manicker och Panasonic var i särklass det bästa. Gösta tyckte nog att Telefunken var lite bättre och så vitt jag vet har de aldrig slutat att gnabbas över denna livsviktiga fråga.

Mammas kompis var alltid lugn, snäll och glad. Men om han blev arg så mörknade hans ögon och då kan jag lova att till och med Magnus Samuelsson skulle få behöva byta kallingar. En gång när vi cyklade till Stamsjön för att bada så hoppade växeln ur på min cykel. Den brukade göra det med ojämna mellanrum. Kruxet med denna cykel var att det var Crescents tuffaste modell med limpsadel, aphängsstyre och en växelspak placerad mitt på ramen. Jag landade med klockspelet hårt och rakt på växelspaken. Det gjorde förstås ont som fasicken men jag blev ändå chockad när mammas kompis blev vansinnig och skrek åt cykeln. Med några välriktade sparkar var växelspaken avlägsnad från dess prekära plats och jag vill gärna tro att tack vare detta rådiga handlade kan jag idag stoltsera med två välskapta döttrar.

Många uttryckte det som att mammas kompis var snål. Det stämmer inte alls. Medan andra farsor köpte figurer av He-Man, grönt slime på burk och vred på tuggummiautomater så investerade mammas kompis i en Commodore 64. Dyr som satan var den och argumenten till inköpet var många, då mamma hellre lade slantarna på något annat. Det tyngsta argumentet var att jag skulle få nytta av den i skolan, göra läxor och sådant. Typ.

Nog använde jag den alltid. Jag bombade Tyskland och slog världsrekord i friidrott långt in på nätterna. För att inte tala om de första textbaserade rollspelen som kom. Jösses, vad timmar jag lagt på det. Mammas kompis programmerade ett bokföringsprogram och fick snabbt ett rykte om sig som en klippa på att fixa igenom deklarationerna med ett plus på slutraden. Och även om vi nyttjade datorn på olika sätt var det ändå ett vägledande val för oss bägge. Så snål är fel ordval. Smart är mer rätt.

Idag fyller mammas kompis 60 år och jag skulle bli mäkta förvånad om han inte visar sina gäster en nyinköpt kvalitetsmanick som kommer revolutionera världen.
En Panasonic då förstås.


Grattis Lennart önskar Jonas.


P.S. Det är en hel del som inte kom med i skriften. Exempelvis när jag trimmade moppen i smyg eller när jag pajjade en fönsterruta. Det finns massor av små historier där Lennart har satt sina spår och det då i en positiv bemärkelse. Tjatet om att tvätta händerna har ändå visat sig vara ett bra tips för att hålla sig friskare än andra. Smörbyttan hemma brukar få utlåtanden som ”den byttan skulle Lennart aldrig godkänna”. Så jag vill gärna inbilla mig att Lennart lyckades ganska bra med mig fast tandborstningen på morgonen slarvar jag fortfarande med..